Fotbolls-EM 2000 i Belgien/Nederländerna

Sveriges EM 2000 var tänkt att bli en enorm revansch efter några års dåliga prestationer. Det här var den sista turneringen för många av det gamla gardet som hade lett Sverige till det bragdartade VM-bronset 1994. Nu skulle de äntligen få ihop spelet igen och guida Sverige till en ny mästerskapsmedalj (var planen). Förväntningarna var således höga från både medier och fans.

Mästerskapsfebern nådde ännu högre höjder eftersom det var Sveriges första stora turnering sedan 1994. Vårt landslag lyckades inte kvalificera sig för varken EM 1996 eller VM 1998 och det svenska folket var således utsvultna på stora mästerskapsmatcher. Med Nederländerna och Belgien på bekvämt flygavstånd reste tusentals svenska supportrar för att stötta sitt blågula landslag och hoppas på nya magiska kvällar.

Truppen

På papperet hade Sverige ett mycket namnkunnigt lag där majoriteten av alla spelare var proffs i utlandet. Dessutom var det ett lag med många rutinerade spelare som hade gjort flertalet landskamper tidigare. Kennet Andersson var en sådan spelare, Håkan Mild en annan. Den allra starkaste delen av Sveriges lag var på förhand mittlåset med Patrik Andersson och Joachim Björklund.

Svagheten som tyckare och experter pekade ut på förhand handlade om huruvida de äldre spelarna skulle vara tillräckligt pigga för att föra landslaget framåt och om de yngre spelarna var redo att axla ansvaret. Sverige var mitt i en generationsväxling där spelare som Fredrik Ljungberg och Marcus Allbäck höll på att blomma ut medan 94-stjärnor som Tomas Brolin och Martin Dahlin inte längre deltog.

Första matchen: Belgien

Sverige fick en tuff lottning med Belgien som första motstånd. Normalt var det inte det starkaste laget i turneringen, men eftersom det var öppningsmatchen i ett EM som delvis ägde rum just i Belgien visste alla att det skulle bli jobbigt. Kung Baudouin-stadion i Bryssel kokade när lagen sprang ut på planen – och det var hemmalaget som fick en kanonstart.

Strax före paus bröt sig nämligen Bart Goor loss efter ett misstag i det svenska försvaret och slog in 1–0. Det skulle bli ännu värre för Sverige när Emile Mpenza tog ner bollen – med misstänkt hands – och sköt 2–0 upp i nättaket. Visserligen lyckades Johan Mjällby reducera till 2–1 i andra halvlek, men det blev aldrig någon kvittering för Sverige som inledde med förlust.

Andra matchen: Turkiet

Förlusten satte hårdare press på Sverige att få med sig ett resultat från den andra matchen. Den här gången var det Turkiet som stod för motståndet och det var ett lag som ingen riktigt visste var de hade på förhand. Med den absoluta storstjärnan Hakan Sukur på topp visste dock Sverige att det skulle bli en match som skulle vinnas – eller förloras – i luftrummet.

Som väntat bestod också matchen mest av långbollar på vinst och förlust, men det blev varken eller. Matchen slutade 0–0 och ansågs av de flesta bedömare höra till EM:s absolut tråkigaste. För Sverige innebar det dock att man lyckades stoppa blödningen och åtminstone hade en chans att avancera från gruppspelet till åttondelsfinal. Då krävdes seger i sista matchen mot Italien.

Tredje matchen: Italien

Italien hade redan blivit klara för avancemang och kunde därför vila några av sina stora stjärnor mot Sverige. Samtidigt var det ett namnkunnigt lag ändå med stora namn som Alessandro Del Piero på planen. Luigi Di Baggio gjorde 1-0 för Italien, men Henrik Larsson gav Sverige lite hopp med en sen kvittering. Ändå fick Del Piero sista ordet och skickade Sverige ut ur EM.

Efterspelet

EM 2000 blev inte den stora festen som de svenska fansen hade hoppats på. Trots ett rekordstort följe av svenska supportrar på plats i Belgien/Nederländerna motsvarade inte resultaten förväntningarna och i efterhand får det räknas som ett av Sveriges svagaste EM-slutspel. Det var också det sista mästerskapet innan en viss Zlatan Ibrahimovic skulle inkluderas i truppen och sätta sin prägel på landslaget.